Tiden då vitt smyckade marken
när snön vilade på marken, kunde man hugga en kniv i ryggraden på dig utan en min. nu när träden blivit gröna, räcker det med en pust och du faller gråtande på knä. är allt kärlekens fel? ja men söta du, det är väl klart som glas att det är de. men vilken tur för oss då.
Kommentarer
Trackback
